fragolina

Ni som trodde att Belgien var ett modernt och effektivt land där saker fungerar ungefär som hemma i Sverige, ni hade FEL! 

I juli lämnade vi in en ansökan till kommunen om att registrera samboskap. Det är väldigt praktiskt, det är ett slags mellanting mellan att bara vara sambo och att vara gifta och det medför en hel del praktiska förmåner. Detta gjorde vi alltså i juli och vi fick då ett bevis på att vi lämnat in ansökan samt uppmaningen att vänta på ytterligare besked. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter flera månader när vi fortfarande inte hört något ringde vi för att fråga hur långt förfarandet hade kommit i den byråkratiska labyrinten. Allt var klart sa de, vi kunde komma förbi och hämta upp ett intyg när som helst. Tack för informationen. Vi var dock glada att allt var klart så jag åkte dit och tog min nummerlapp och väntade tillsammans med alla andra stackars invandrare. I tre timmar. För de har bara en lucka för registreringsärenden. När jag kom fram till luckan och sa att jag behövde ett partnerskapsintyg letade madame upp mig i sin 70-talsdator och sa att på min adress fanns bara jag registrerad. Nej, sa jag, det är inte möjligt för vi har fått besked om att allt är klart och att vi är registrerade som legala sammanboende och det ska bara vara att hämta upp ett intyg. Tyvärr sa den älskvärda madame, men ni kan gå och tala med legala sammanboendekontoret borta i korridoren. Dit behöver man inte ta någon nummerlapp. Alltid något.

Jag knackade på legala sammanboendekontoret och kom in i ett rum där det satt en fin dam med stylat hår och kortkort.  Hon letade också upp mig i sin 70-talsdator. Sen tittade hon förstående på mig och sa: Madame, för att kunna registrera samboskap måste man bo tillsammans med någon. Ok, jag är utlänning, jag är t.o.m. blond, men jag är inte dum i huvet. Jag försökte behålla lugnet och sa att jo visst, men vi bor faktiskt tillsammans, och I JULI (med sammanpressade tänder för att inte skrika) lämnade vi in en ansökan men vi har inte fått något besked utan vi fick ringa och då sa man att allt var klart och att vi kunde komma och hämta vårt intyg. Så nu är jag här. Ge mig mitt förbaskade intyg! Men i damens dinosauriedator fanns det inte två personer som bodde på vår adress. Fabio var fortfarande registrerad på sin gamla adress. Trots att han I JULI lämnade in papper för adressändring på samma kommunhus. Fast i en annan lucka. De kanske inte har samkörning av systemen. Men det skulle i alla fall inte vara något problem sa den fina damen, bara vi fyllde i YTTERLIGARE EN BLANKETT och kom tillbaka med den så skulle allt sen vara klart. Jag åkte hem och vi fyllde i blanketten och imorse åkte jag alltså tillbaka med den. Glad och lättad över att den här cirkusen nu skulle vara över.

Tyvärr tog jag ut glädjen lite för tidigt. När jag kom in i legala sammanboendekontoret satt en rödmosig darrhänt gubbe där och drack varma koppen. Jag sa mitt ärende varpå hans telefon ringde. Han svarade naturligtvis och han skrattade och babblade på flamländska i ca 10 minuter innan han la på. Ingen liten ursäkt. Men vad kan man begära. Han får ju sin lön ändå. Han letade i sin dator och skrev ut några papper på sin stenåldersskrivare och jag tänkte att det verkade lovande, det hände ju saker. Sen ringde telefonen igen och han pratade och skrattade i ytterligare 10 minuter. Sen reste sig gubben plötsligt, och log faktiskt en aning ursäktande när han passerade mig och gick in i rummet bredvid och talade med en kollega. Jag var hoppfull. När han kom tillbaka fick jag dock beskedet att eftersom jag bara precis nyligen har skrivit mig i kommunen (I JULI) måste de ha ett intyg från min ambassad om att jag är ogift. När jag har skaffat det intyget ska jag komma tillbaka med monsieur och skriva på ett papper inför ögonen på gubben så att vi inte kan bluffa. Jag blev så arg att jag inte förmådde säga nånting. Varför i helvete kunde de inte säga FÖRSTA GÅNGEN vi var där att de här pappren behöver vi, kom tillbaka när ni har dem. Nej istället ska vi komma dit gång på gång och varje gång få ett nytt spännande dokument att leta fram i denna byråkratiska skattjakt.

Då bestämde jag mig för att använda min livlina. Jag ringde en vän. En vän som inte är rädd för att skälla på folk och som kan förhandla sig till det mesta. Min prins kom på sin springare och när vi gick in i legala sammanboendekontoret tillsammans började den rödmosige gubben nervöst pilla sig i håret. Min triumf! Fabio var mycket vänlig och ställde de rätta frågorna och fick också veta att jag måste ha ett intyg från ambassaden om att jag är ogift (Fabio behöver dock inte ha ett sånt intyg från sin ambassad för han har bott här så länge.... jaja, jag orkar inte bli upprörd över det också.) Han fick dessutom veta att jag med detta intyg sen ska gå till ett annat kontor och få det validerat med stämpel. Den informationen hade jag inte fått och jag såg framför mig hur det hade gått om min vän inte hade kommit till undsättning. Jag hade skaffat fram intyget från ambassaden och sen gått tillbaka till kommunen för att få beskedet att intyget även måste valideras....

Så nu återstår bara att skaffa fram ett personbevis från skattemyndigheten, vilket kommer att vara den enklaste etappen i den här följetongen. Därpå måste jag förklara för gubben med det röda nyllet att vi i Sverige inte har några födslobevis, äktenskapsbevis, föräldrars födslobevis, existensbevis mm, utan att vi har ETT ENDA intyg som är personbeviset, vilket man smidigt kan få hemskickat genom ett klick på skärmen. Han kommer inte att tro mig. Men det tar jag då.

På ett sätt var det faktiskt enklare i Italien, trots allt, för kände man rätt person där så fick man det man ville på direkten.