fragolina

Valentin föddes år 176 i Terni i den italienska regionen Umbrien. Han var biskop av Terni, och kristen i ett land som ännu inte hade övergått till kristendomen.

År 270 befann sig Valentin i Rom för att predika kristendomen och försöka omvända hedningarna. Kejsar Claudio II uppmanade honom att avsäga sig sin tro men Valentin vägrade och försökte istället omvända kejsaren. Kejsaren ville döda Valentin, men slutligen benådade han honom och satte honom istället i fängelse. Valentins fångvaktare hade en vacker dotter som var blind. Valentin förälskade sig i henne och med kraft av sin kärlek gav han henne synen åter. Detta sägs ha varit Valentins första mirakel.

Tack vare denna ädla handling frigavs Valentin. Hans popularitet ökade bland folket men kejsaren såg honom inte med blida ögon. Valentin spred fortfarande den förbjudna läran. Ännu en gång gav kejsaren order till sina soldater om att fängsla Valentin, och den här gången gick det värre...  Valentin vägrade att avsäga sig sin tro och år 273, i en aktningsvärd ålder av 97 år, halshöggs han.

Under medeltiden uppstod en folklig föreställning om att fåglar tidigt på våren sökte och fann sin partner med vilken de parade sig och höll ihop under det kommande året. Fåglar ansågs på den tiden vara magiska djur och människorna imiterade deras beteende. Därmed började unga pojkar och flickor liksom fåglarna att söka sina partner i mitten av februari. Detta anses vara början till den Valentintradition som vi har idag.

År 496 bestämde påven Gelasius I att den 14 februari skulle tillägnas helgonet och martyren Valentin. Tidigare hade romarna firat den hedniska högtiden Lupercalia den 15 februari. Detta var en fertilitetshögtid. Lupercus var fertilitetsguden i det antika Rom. Vid firandet av denna fest offrade man getter till Lupercus. Folk drack stora mängder vin och sprang halvnakna runt på gatorna med bitar av getskinn i händerna. Om en ung flicka nuddades av en bit getskinn gjorde det henne mer fertil.

I och med Roms kristnande ville påven ersätta den ursprungliga hedniska festen med en kristen version. Han skapade därmed Valentinhögtiden.

Valentin helgonförklarads på grund av sina ädla handlingar och på grund av att han valde martyrdöden istället för att avsäga sig sin starka kristna tro. Det sägs även att det under kejsar Claudius II:s tid var förbjudet för romerska soldater att gifta sig. Valentin ska dock i smyg ha vigt romerska soldater med deras älskade. Han ska därmed, tack vare alla dessa återkommande kopplingar till kärleken och förälskelsen, ha blivit de förälskades beskyddare.

Glad Alla Hjärtans Dag!

Doften som finns just hu hemma hos oss känns inte här på bloggen, men de flesta kan föreställa sig hur det luktar när man precis har gräddat chokladkakor...

Dessa kreationer ska jag bjuda mina franska kurskompisar på imorgon. Det är ju Valentin på lördag så jag tänkte det kunde vara trevligt med något gott medan vi tragglar våra verb. (Sanningen är att jag ska hålla ett litet föredrag imorgon och eftersom jag inte kommer kunna låta bli att läsa innantill så tänkte jag att de kanske har överseende med det om jag bjuder på kakor ;) )

Här är receptet på 16 stora eller 24 lite mindre cookies (jag gjorde 24 st, de blev rätt stora ändå):

3 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk salt
2 ägg
4 dl farinsocker
0,5 dl vitt socker
2 tsk vaniljsocker
200 g mjukt smör
6,5 dl havregryn
300 g mörk choklad

1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda mjöl, bakpulver och salt i en ganska stor skål.
3. Vispa äggen lätt i en annan skål. Blanda i farinsocker, strösocker och vaniljsocker. Vispa med elvisp.
4. Häll äggsmeten i mjölblandningen och rör om.
5. Blanda i smöret och havregrynen och knåda med händerna (eller kör allt i mixer).
6. Blanda i den grovhackade chokladen.
7. Klicka ut bollar av degen och platta till dem lite lätt.
8. Grädda i 200 grader i 12-15 min.

Sartù di riso är en typisk napoletansk rätt. Den kan tillagas på olika sätt, med grönsaker eller med köttfärs eller kycklinglever, alltefter hur "rik" man vill göra den. Svärmor gör den vegetarisk med tomatpuré som färgar riset rött. Det är gott men jag tycker nog att min egen variant med zucchine är godare... ;)

4 portioner

ca 500 g ris (Avorio eller Arborio eller annat rundkornigt, klibbigt ris)
ca 500 g zucchine
1 stor vitlöksklyfta
ca 200 g buffelmozzarella
ströbröd
parmesan
basilika och/eller mynta

Koka riset. Stek zucchine i tunna skivor tillsammans med vitlöken tills skivorna är mjuka. Häll lite olivolja i en ugnsform och beströ botten med ströbröd. Lägg i hälften av det kokta riset. Lägg därefter i zucchine, mozzarellan i tunna skivor, örterna samt riven parmesan. Täck alltsammans med resten av riset. Strö över ströbröd och riven parmesan. Gratinera i ugnen i 225 grader i ca 20-30 minuter tills ytan har fått lite färg och blivit knaprig.

Nu orkar jag inte vänta längre. Regnet slutar inte att falla. När jag tittar ut genom fönstret ser jag bara grått grått grått. Träden är kala och spöklika. Vinden blåser snålt och kallt.

Men i fredags sken solen och det var 10 grader. Jag köpte tulpaner och fresia på torget. Här står de på köksbordet och mot bakgrund av solen som går ner bakom kommissionspalatset inger de faktiskt lite hopp om att allt det gråa har ett slut.

Igår kväll kom nyheten. Eluana Englaro är död. Nyheten splittrar världen i två läger. Vi som inte styrs av religiösa övertygelser, utan bara av hjärtat, vi tänker "Äntligen får Eluana vila, och äntligen får hennes familj sörja". Och vi förbluffas över hur omänsklig den katolska kyrkan kan vara i sin strävan att vara den mänskligaste av alla. Allt liv är heligt. Bara Gud kan bestämma vem som får leva, hur länge och under vilka förhållanden.

Nyheten kom kl 20.10, mitt under ordinarie nyhetssändning på Rai 1. Just i den stunden satt senaten i diskussioner om ett lagförslag som skulle hindra genomförandet av det dombeslut som apellationsrätten i Milano fattade i juli 2008 om att upphöra den livsuppehållande behandlingen av Eluana om hennes vegetativa tillstånd bevisligen var oåterkalleligt.

Efter 17 år i koma avbryter man den 6 februari näringstillförseln till Eluana. Men Berlusconi ställer sig emot beslutet och parlamentet får bråttom att utarbeta det lagförslag som ska göra åtgärden olaglig. Men de hann inte. Dödsbeskedet kom tidigare än väntat. Nu följer obduktioner och häxjakter för att utreda om dödsfallet inträffade pga att man avbröt näringstillförseln, eller pga "andra orsaker". Man vill så gärna hitta en syndabock. Jag hoppas bara innerligt att de inte försöker göra Eluanas pappa till den skyldige. Han har väl lidit tillräckligt?

Vatikanens kommentar till dödsbudet var "Må Herren förlåta och ta emot även de som gjort detta". Jag undrar bara hur långt man får driva principfrågor i sin övertygelse att vara Guds sändebud på jorden. 17 år i koma. Vad vet vi om vad en människa som ligger i koma känner och uppfattar. Förmodligen ingenting, men vet vi säkert? Och om Eluana mot förmodan en dag skulle ha slagit upp sina ögon igen, vilket liv skulle hon ha fått då? Om det var din egen dotter, skulle du fortfarande anse att det var Guds vilja att hennes hjärta hölls igång med maskiner?

Sov gott Eluana.

Pacchero (med betoningen på a:et) är en typ av pasta som är typisk för Neapeltrakten. Namnet kommer från klassisk grekiska ("πας" + "χειρ" och betyder "hela handen". Källa: Wikipedia) och betyder på napoletansk dialekt "örfil".

Namnet syftar på pastans form, stor som en handflata (nästan). Traditionella tillbehör till denna typ av pasta är bastanta såser, som ragù (köttfärssås) eller med fyllning av aubergin eller andra grönsaker och ost som ricotta eller provolone. Ofta är såserna och fyllningarna kryddade med väldigt mycket vitlök.

Mitt recept är utan konstigheter men så gott att man inte kan sluta äta.

4 generösa portioner

500 gr paccheri
2 burkar pomodorini (körsbärstomater) eller vanliga krossade tomater
2 stora vitlöksklyftor
3 charlottenlökar
origano
basilika
2 mozzarellor (helst buffel) à 125 gram
salt, peppar och olivolja
riven parmesan eller provolone eller annan god ost

Koka paccherin några minuter kortare än vad som står på paketet (eftersom man gratinerar dem sen kokar de färdigt i ugnen). Fräs hackad lök och vitlök och tillsätt tomaterna, torkad origano, salt och peppar. Låt koka 10-15 min. Ringla lite olja i botten på en ugnsform och häll i den kokta pastan. Strö över mozzarellan i tärningar och färsk basilika och häll sedan över tomatsåsen. Rör om så att allt blandas jämnt. Ställ in i ugnen i 200 grader och gratinera i ca 20 min. Servera med riven ost.

Det sägs att baguetten uppfanns av Napoleons bagare. Tidigare hade bröden alltid gjorts runda eftersom de på det sättet behöll sin saftighet längre. Men för att Napoleons soldater lättare skulle kunna transportera brödet började man baka smala avlånga bröd som kunde läggas i en långsmal ficka på soldaternas byxben när de red. Hur bröden såg ut och smakade efter ritten vet man dock inte. 

En annan teori om baguettens uppkopmst säger att den började bakas på 1800-talet i Wien för att på 1920-talet importeras till Frankrike. I Paris fick den en enorm genomslagskraft eftersom det på den tiden fanns en lag som sa att bagarna i Paris inte fick börja arbeta före kl fyra på morgonen. Baguetterna gick snabbt att både jäsa och baka och därför slog de ut de traditionella runda bröden.

Mina havrebaguetter hade inte lämpat sig för transport i byxfickor till häst. De är däremot både lättjästa och lättbakta.

2 baguetter

1 paket jäst
5 dl ljummet vatten
2 tsk salt
3 msk olivolja
ca 2 del havregryn
vetemjöl

Lös jästen i det ljumma vattnet. Blanda i salt och olja. Rör i havregrynen och vetemjölet lite i taget tills degen känns jämn och inte klibbar längre. Låt jäsa i ca 40 min. Knåda degen och dela den i två delar. Baka ut till två baguetter och lägg dem på en plåt. Snitta eventuellt små skåror i dem och strö över lite mjöl. Låt jäsa i ytterligare 30-40 min. Grädda i 175 grader i ca 20-25 minuter.

Ni som trodde att Belgien var ett modernt och effektivt land där saker fungerar ungefär som hemma i Sverige, ni hade FEL! 

I juli lämnade vi in en ansökan till kommunen om att registrera samboskap. Det är väldigt praktiskt, det är ett slags mellanting mellan att bara vara sambo och att vara gifta och det medför en hel del praktiska förmåner. Detta gjorde vi alltså i juli och vi fick då ett bevis på att vi lämnat in ansökan samt uppmaningen att vänta på ytterligare besked. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter flera månader när vi fortfarande inte hört något ringde vi för att fråga hur långt förfarandet hade kommit i den byråkratiska labyrinten. Allt var klart sa de, vi kunde komma förbi och hämta upp ett intyg när som helst. Tack för informationen. Vi var dock glada att allt var klart så jag åkte dit och tog min nummerlapp och väntade tillsammans med alla andra stackars invandrare. I tre timmar. För de har bara en lucka för registreringsärenden. När jag kom fram till luckan och sa att jag behövde ett partnerskapsintyg letade madame upp mig i sin 70-talsdator och sa att på min adress fanns bara jag registrerad. Nej, sa jag, det är inte möjligt för vi har fått besked om att allt är klart och att vi är registrerade som legala sammanboende och det ska bara vara att hämta upp ett intyg. Tyvärr sa den älskvärda madame, men ni kan gå och tala med legala sammanboendekontoret borta i korridoren. Dit behöver man inte ta någon nummerlapp. Alltid något.

Jag knackade på legala sammanboendekontoret och kom in i ett rum där det satt en fin dam med stylat hår och kortkort.  Hon letade också upp mig i sin 70-talsdator. Sen tittade hon förstående på mig och sa: Madame, för att kunna registrera samboskap måste man bo tillsammans med någon. Ok, jag är utlänning, jag är t.o.m. blond, men jag är inte dum i huvet. Jag försökte behålla lugnet och sa att jo visst, men vi bor faktiskt tillsammans, och I JULI (med sammanpressade tänder för att inte skrika) lämnade vi in en ansökan men vi har inte fått något besked utan vi fick ringa och då sa man att allt var klart och att vi kunde komma och hämta vårt intyg. Så nu är jag här. Ge mig mitt förbaskade intyg! Men i damens dinosauriedator fanns det inte två personer som bodde på vår adress. Fabio var fortfarande registrerad på sin gamla adress. Trots att han I JULI lämnade in papper för adressändring på samma kommunhus. Fast i en annan lucka. De kanske inte har samkörning av systemen. Men det skulle i alla fall inte vara något problem sa den fina damen, bara vi fyllde i YTTERLIGARE EN BLANKETT och kom tillbaka med den så skulle allt sen vara klart. Jag åkte hem och vi fyllde i blanketten och imorse åkte jag alltså tillbaka med den. Glad och lättad över att den här cirkusen nu skulle vara över.

Tyvärr tog jag ut glädjen lite för tidigt. När jag kom in i legala sammanboendekontoret satt en rödmosig darrhänt gubbe där och drack varma koppen. Jag sa mitt ärende varpå hans telefon ringde. Han svarade naturligtvis och han skrattade och babblade på flamländska i ca 10 minuter innan han la på. Ingen liten ursäkt. Men vad kan man begära. Han får ju sin lön ändå. Han letade i sin dator och skrev ut några papper på sin stenåldersskrivare och jag tänkte att det verkade lovande, det hände ju saker. Sen ringde telefonen igen och han pratade och skrattade i ytterligare 10 minuter. Sen reste sig gubben plötsligt, och log faktiskt en aning ursäktande när han passerade mig och gick in i rummet bredvid och talade med en kollega. Jag var hoppfull. När han kom tillbaka fick jag dock beskedet att eftersom jag bara precis nyligen har skrivit mig i kommunen (I JULI) måste de ha ett intyg från min ambassad om att jag är ogift. När jag har skaffat det intyget ska jag komma tillbaka med monsieur och skriva på ett papper inför ögonen på gubben så att vi inte kan bluffa. Jag blev så arg att jag inte förmådde säga nånting. Varför i helvete kunde de inte säga FÖRSTA GÅNGEN vi var där att de här pappren behöver vi, kom tillbaka när ni har dem. Nej istället ska vi komma dit gång på gång och varje gång få ett nytt spännande dokument att leta fram i denna byråkratiska skattjakt.

Då bestämde jag mig för att använda min livlina. Jag ringde en vän. En vän som inte är rädd för att skälla på folk och som kan förhandla sig till det mesta. Min prins kom på sin springare och när vi gick in i legala sammanboendekontoret tillsammans började den rödmosige gubben nervöst pilla sig i håret. Min triumf! Fabio var mycket vänlig och ställde de rätta frågorna och fick också veta att jag måste ha ett intyg från ambassaden om att jag är ogift (Fabio behöver dock inte ha ett sånt intyg från sin ambassad för han har bott här så länge.... jaja, jag orkar inte bli upprörd över det också.) Han fick dessutom veta att jag med detta intyg sen ska gå till ett annat kontor och få det validerat med stämpel. Den informationen hade jag inte fått och jag såg framför mig hur det hade gått om min vän inte hade kommit till undsättning. Jag hade skaffat fram intyget från ambassaden och sen gått tillbaka till kommunen för att få beskedet att intyget även måste valideras....

Så nu återstår bara att skaffa fram ett personbevis från skattemyndigheten, vilket kommer att vara den enklaste etappen i den här följetongen. Därpå måste jag förklara för gubben med det röda nyllet att vi i Sverige inte har några födslobevis, äktenskapsbevis, föräldrars födslobevis, existensbevis mm, utan att vi har ETT ENDA intyg som är personbeviset, vilket man smidigt kan få hemskickat genom ett klick på skärmen. Han kommer inte att tro mig. Men det tar jag då.

På ett sätt var det faktiskt enklare i Italien, trots allt, för kände man rätt person där så fick man det man ville på direkten.