Sankt Valentin
Valentin föddes år 176 i Terni i den italienska regionen Umbrien. Han var biskop av Terni, och kristen i ett land som ännu inte hade övergått till kristendomen.
År 270 befann sig Valentin i Rom för att predika kristendomen och försöka omvända hedningarna. Kejsar Claudio II uppmanade honom att avsäga sig sin tro men Valentin vägrade och försökte istället omvända kejsaren. Kejsaren ville döda Valentin, men slutligen benådade han honom och satte honom istället i fängelse. Valentins fångvaktare hade en vacker dotter som var blind. Valentin förälskade sig i henne och med kraft av sin kärlek gav han henne synen åter. Detta sägs ha varit Valentins första mirakel.
Tack vare denna ädla handling frigavs Valentin. Hans popularitet ökade bland folket men kejsaren såg honom inte med blida ögon. Valentin spred fortfarande den förbjudna läran. Ännu en gång gav kejsaren order till sina soldater om att fängsla Valentin, och den här gången gick det värre... Valentin vägrade att avsäga sig sin tro och år 273, i en aktningsvärd ålder av 97 år, halshöggs han.
Under medeltiden uppstod en folklig föreställning om att fåglar tidigt på våren sökte och fann sin partner med vilken de parade sig och höll ihop under det kommande året. Fåglar ansågs på den tiden vara magiska djur och människorna imiterade deras beteende. Därmed började unga pojkar och flickor liksom fåglarna att söka sina partner i mitten av februari. Detta anses vara början till den Valentintradition som vi har idag.
År 496 bestämde påven Gelasius I att den 14 februari skulle tillägnas helgonet och martyren Valentin. Tidigare hade romarna firat den hedniska högtiden Lupercalia den 15 februari. Detta var en fertilitetshögtid. Lupercus var fertilitetsguden i det antika Rom. Vid firandet av denna fest offrade man getter till Lupercus. Folk drack stora mängder vin och sprang halvnakna runt på gatorna med bitar av getskinn i händerna. Om en ung flicka nuddades av en bit getskinn gjorde det henne mer fertil.
I och med Roms kristnande ville påven ersätta den ursprungliga hedniska festen med en kristen version. Han skapade därmed Valentinhögtiden.
Valentin helgonförklarads på grund av sina ädla handlingar och på grund av att han valde martyrdöden istället för att avsäga sig sin starka kristna tro. Det sägs även att det under kejsar Claudius II:s tid var förbjudet för romerska soldater att gifta sig. Valentin ska dock i smyg ha vigt romerska soldater med deras älskade. Han ska därmed, tack vare alla dessa återkommande kopplingar till kärleken och förälskelsen, ha blivit de förälskades beskyddare.
Glad Alla Hjärtans Dag!
Nu vill jag ha vår!
Nu orkar jag inte vänta längre. Regnet slutar inte att falla. När jag tittar ut genom fönstret ser jag bara grått grått grått. Träden är kala och spöklika. Vinden blåser snålt och kallt.
Men i fredags sken solen och det var 10 grader. Jag köpte tulpaner och fresia på torget. Här står de på köksbordet och mot bakgrund av solen som går ner bakom kommissionspalatset inger de faktiskt lite hopp om att allt det gråa har ett slut.
Sov gott Eluana
Igår kväll kom nyheten. Eluana Englaro är död. Nyheten splittrar världen i två läger. Vi som inte styrs av religiösa övertygelser, utan bara av hjärtat, vi tänker "Äntligen får Eluana vila, och äntligen får hennes familj sörja". Och vi förbluffas över hur omänsklig den katolska kyrkan kan vara i sin strävan att vara den mänskligaste av alla. Allt liv är heligt. Bara Gud kan bestämma vem som får leva, hur länge och under vilka förhållanden.
Nyheten kom kl 20.10, mitt under ordinarie nyhetssändning på Rai 1. Just i den stunden satt senaten i diskussioner om ett lagförslag som skulle hindra genomförandet av det dombeslut som apellationsrätten i Milano fattade i juli 2008 om att upphöra den livsuppehållande behandlingen av Eluana om hennes vegetativa tillstånd bevisligen var oåterkalleligt.
Efter 17 år i koma avbryter man den 6 februari näringstillförseln till Eluana. Men Berlusconi ställer sig emot beslutet och parlamentet får bråttom att utarbeta det lagförslag som ska göra åtgärden olaglig. Men de hann inte. Dödsbeskedet kom tidigare än väntat. Nu följer obduktioner och häxjakter för att utreda om dödsfallet inträffade pga att man avbröt näringstillförseln, eller pga "andra orsaker". Man vill så gärna hitta en syndabock. Jag hoppas bara innerligt att de inte försöker göra Eluanas pappa till den skyldige. Han har väl lidit tillräckligt?
Vatikanens kommentar till dödsbudet var "Må Herren förlåta och ta emot även de som gjort detta". Jag undrar bara hur långt man får driva principfrågor i sin övertygelse att vara Guds sändebud på jorden. 17 år i koma. Vad vet vi om vad en människa som ligger i koma känner och uppfattar. Förmodligen ingenting, men vet vi säkert? Och om Eluana mot förmodan en dag skulle ha slagit upp sina ögon igen, vilket liv skulle hon ha fått då? Om det var din egen dotter, skulle du fortfarande anse att det var Guds vilja att hennes hjärta hölls igång med maskiner?
Sov gott Eluana.
Nyheten kom kl 20.10, mitt under ordinarie nyhetssändning på Rai 1. Just i den stunden satt senaten i diskussioner om ett lagförslag som skulle hindra genomförandet av det dombeslut som apellationsrätten i Milano fattade i juli 2008 om att upphöra den livsuppehållande behandlingen av Eluana om hennes vegetativa tillstånd bevisligen var oåterkalleligt.
Efter 17 år i koma avbryter man den 6 februari näringstillförseln till Eluana. Men Berlusconi ställer sig emot beslutet och parlamentet får bråttom att utarbeta det lagförslag som ska göra åtgärden olaglig. Men de hann inte. Dödsbeskedet kom tidigare än väntat. Nu följer obduktioner och häxjakter för att utreda om dödsfallet inträffade pga att man avbröt näringstillförseln, eller pga "andra orsaker". Man vill så gärna hitta en syndabock. Jag hoppas bara innerligt att de inte försöker göra Eluanas pappa till den skyldige. Han har väl lidit tillräckligt?
Vatikanens kommentar till dödsbudet var "Må Herren förlåta och ta emot även de som gjort detta". Jag undrar bara hur långt man får driva principfrågor i sin övertygelse att vara Guds sändebud på jorden. 17 år i koma. Vad vet vi om vad en människa som ligger i koma känner och uppfattar. Förmodligen ingenting, men vet vi säkert? Och om Eluana mot förmodan en dag skulle ha slagit upp sina ögon igen, vilket liv skulle hon ha fått då? Om det var din egen dotter, skulle du fortfarande anse att det var Guds vilja att hennes hjärta hölls igång med maskiner?
Sov gott Eluana.
Brysselbyråkrati
Ni som trodde att Belgien var ett modernt och effektivt land där saker fungerar ungefär som hemma i Sverige, ni hade FEL!
I juli lämnade vi in en ansökan till kommunen om att registrera samboskap. Det är väldigt praktiskt, det är ett slags mellanting mellan att bara vara sambo och att vara gifta och det medför en hel del praktiska förmåner. Detta gjorde vi alltså i juli och vi fick då ett bevis på att vi lämnat in ansökan samt uppmaningen att vänta på ytterligare besked. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter flera månader när vi fortfarande inte hört något ringde vi för att fråga hur långt förfarandet hade kommit i den byråkratiska labyrinten. Allt var klart sa de, vi kunde komma förbi och hämta upp ett intyg när som helst. Tack för informationen. Vi var dock glada att allt var klart så jag åkte dit och tog min nummerlapp och väntade tillsammans med alla andra stackars invandrare. I tre timmar. För de har bara en lucka för registreringsärenden. När jag kom fram till luckan och sa att jag behövde ett partnerskapsintyg letade madame upp mig i sin 70-talsdator och sa att på min adress fanns bara jag registrerad. Nej, sa jag, det är inte möjligt för vi har fått besked om att allt är klart och att vi är registrerade som legala sammanboende och det ska bara vara att hämta upp ett intyg. Tyvärr sa den älskvärda madame, men ni kan gå och tala med legala sammanboendekontoret borta i korridoren. Dit behöver man inte ta någon nummerlapp. Alltid något.
Jag knackade på legala sammanboendekontoret och kom in i ett rum där det satt en fin dam med stylat hår och kortkort. Hon letade också upp mig i sin 70-talsdator. Sen tittade hon förstående på mig och sa: Madame, för att kunna registrera samboskap måste man bo tillsammans med någon. Ok, jag är utlänning, jag är t.o.m. blond, men jag är inte dum i huvet. Jag försökte behålla lugnet och sa att jo visst, men vi bor faktiskt tillsammans, och I JULI (med sammanpressade tänder för att inte skrika) lämnade vi in en ansökan men vi har inte fått något besked utan vi fick ringa och då sa man att allt var klart och att vi kunde komma och hämta vårt intyg. Så nu är jag här. Ge mig mitt förbaskade intyg! Men i damens dinosauriedator fanns det inte två personer som bodde på vår adress. Fabio var fortfarande registrerad på sin gamla adress. Trots att han I JULI lämnade in papper för adressändring på samma kommunhus. Fast i en annan lucka. De kanske inte har samkörning av systemen. Men det skulle i alla fall inte vara något problem sa den fina damen, bara vi fyllde i YTTERLIGARE EN BLANKETT och kom tillbaka med den så skulle allt sen vara klart. Jag åkte hem och vi fyllde i blanketten och imorse åkte jag alltså tillbaka med den. Glad och lättad över att den här cirkusen nu skulle vara över.
Tyvärr tog jag ut glädjen lite för tidigt. När jag kom in i legala sammanboendekontoret satt en rödmosig darrhänt gubbe där och drack varma koppen. Jag sa mitt ärende varpå hans telefon ringde. Han svarade naturligtvis och han skrattade och babblade på flamländska i ca 10 minuter innan han la på. Ingen liten ursäkt. Men vad kan man begära. Han får ju sin lön ändå. Han letade i sin dator och skrev ut några papper på sin stenåldersskrivare och jag tänkte att det verkade lovande, det hände ju saker. Sen ringde telefonen igen och han pratade och skrattade i ytterligare 10 minuter. Sen reste sig gubben plötsligt, och log faktiskt en aning ursäktande när han passerade mig och gick in i rummet bredvid och talade med en kollega. Jag var hoppfull. När han kom tillbaka fick jag dock beskedet att eftersom jag bara precis nyligen har skrivit mig i kommunen (I JULI) måste de ha ett intyg från min ambassad om att jag är ogift. När jag har skaffat det intyget ska jag komma tillbaka med monsieur och skriva på ett papper inför ögonen på gubben så att vi inte kan bluffa. Jag blev så arg att jag inte förmådde säga nånting. Varför i helvete kunde de inte säga FÖRSTA GÅNGEN vi var där att de här pappren behöver vi, kom tillbaka när ni har dem. Nej istället ska vi komma dit gång på gång och varje gång få ett nytt spännande dokument att leta fram i denna byråkratiska skattjakt.
Då bestämde jag mig för att använda min livlina. Jag ringde en vän. En vän som inte är rädd för att skälla på folk och som kan förhandla sig till det mesta. Min prins kom på sin springare och när vi gick in i legala sammanboendekontoret tillsammans började den rödmosige gubben nervöst pilla sig i håret. Min triumf! Fabio var mycket vänlig och ställde de rätta frågorna och fick också veta att jag måste ha ett intyg från ambassaden om att jag är ogift (Fabio behöver dock inte ha ett sånt intyg från sin ambassad för han har bott här så länge.... jaja, jag orkar inte bli upprörd över det också.) Han fick dessutom veta att jag med detta intyg sen ska gå till ett annat kontor och få det validerat med stämpel. Den informationen hade jag inte fått och jag såg framför mig hur det hade gått om min vän inte hade kommit till undsättning. Jag hade skaffat fram intyget från ambassaden och sen gått tillbaka till kommunen för att få beskedet att intyget även måste valideras....
Så nu återstår bara att skaffa fram ett personbevis från skattemyndigheten, vilket kommer att vara den enklaste etappen i den här följetongen. Därpå måste jag förklara för gubben med det röda nyllet att vi i Sverige inte har några födslobevis, äktenskapsbevis, föräldrars födslobevis, existensbevis mm, utan att vi har ETT ENDA intyg som är personbeviset, vilket man smidigt kan få hemskickat genom ett klick på skärmen. Han kommer inte att tro mig. Men det tar jag då.
På ett sätt var det faktiskt enklare i Italien, trots allt, för kände man rätt person där så fick man det man ville på direkten.
I juli lämnade vi in en ansökan till kommunen om att registrera samboskap. Det är väldigt praktiskt, det är ett slags mellanting mellan att bara vara sambo och att vara gifta och det medför en hel del praktiska förmåner. Detta gjorde vi alltså i juli och vi fick då ett bevis på att vi lämnat in ansökan samt uppmaningen att vänta på ytterligare besked. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter flera månader när vi fortfarande inte hört något ringde vi för att fråga hur långt förfarandet hade kommit i den byråkratiska labyrinten. Allt var klart sa de, vi kunde komma förbi och hämta upp ett intyg när som helst. Tack för informationen. Vi var dock glada att allt var klart så jag åkte dit och tog min nummerlapp och väntade tillsammans med alla andra stackars invandrare. I tre timmar. För de har bara en lucka för registreringsärenden. När jag kom fram till luckan och sa att jag behövde ett partnerskapsintyg letade madame upp mig i sin 70-talsdator och sa att på min adress fanns bara jag registrerad. Nej, sa jag, det är inte möjligt för vi har fått besked om att allt är klart och att vi är registrerade som legala sammanboende och det ska bara vara att hämta upp ett intyg. Tyvärr sa den älskvärda madame, men ni kan gå och tala med legala sammanboendekontoret borta i korridoren. Dit behöver man inte ta någon nummerlapp. Alltid något.
Jag knackade på legala sammanboendekontoret och kom in i ett rum där det satt en fin dam med stylat hår och kortkort. Hon letade också upp mig i sin 70-talsdator. Sen tittade hon förstående på mig och sa: Madame, för att kunna registrera samboskap måste man bo tillsammans med någon. Ok, jag är utlänning, jag är t.o.m. blond, men jag är inte dum i huvet. Jag försökte behålla lugnet och sa att jo visst, men vi bor faktiskt tillsammans, och I JULI (med sammanpressade tänder för att inte skrika) lämnade vi in en ansökan men vi har inte fått något besked utan vi fick ringa och då sa man att allt var klart och att vi kunde komma och hämta vårt intyg. Så nu är jag här. Ge mig mitt förbaskade intyg! Men i damens dinosauriedator fanns det inte två personer som bodde på vår adress. Fabio var fortfarande registrerad på sin gamla adress. Trots att han I JULI lämnade in papper för adressändring på samma kommunhus. Fast i en annan lucka. De kanske inte har samkörning av systemen. Men det skulle i alla fall inte vara något problem sa den fina damen, bara vi fyllde i YTTERLIGARE EN BLANKETT och kom tillbaka med den så skulle allt sen vara klart. Jag åkte hem och vi fyllde i blanketten och imorse åkte jag alltså tillbaka med den. Glad och lättad över att den här cirkusen nu skulle vara över.
Tyvärr tog jag ut glädjen lite för tidigt. När jag kom in i legala sammanboendekontoret satt en rödmosig darrhänt gubbe där och drack varma koppen. Jag sa mitt ärende varpå hans telefon ringde. Han svarade naturligtvis och han skrattade och babblade på flamländska i ca 10 minuter innan han la på. Ingen liten ursäkt. Men vad kan man begära. Han får ju sin lön ändå. Han letade i sin dator och skrev ut några papper på sin stenåldersskrivare och jag tänkte att det verkade lovande, det hände ju saker. Sen ringde telefonen igen och han pratade och skrattade i ytterligare 10 minuter. Sen reste sig gubben plötsligt, och log faktiskt en aning ursäktande när han passerade mig och gick in i rummet bredvid och talade med en kollega. Jag var hoppfull. När han kom tillbaka fick jag dock beskedet att eftersom jag bara precis nyligen har skrivit mig i kommunen (I JULI) måste de ha ett intyg från min ambassad om att jag är ogift. När jag har skaffat det intyget ska jag komma tillbaka med monsieur och skriva på ett papper inför ögonen på gubben så att vi inte kan bluffa. Jag blev så arg att jag inte förmådde säga nånting. Varför i helvete kunde de inte säga FÖRSTA GÅNGEN vi var där att de här pappren behöver vi, kom tillbaka när ni har dem. Nej istället ska vi komma dit gång på gång och varje gång få ett nytt spännande dokument att leta fram i denna byråkratiska skattjakt.
Då bestämde jag mig för att använda min livlina. Jag ringde en vän. En vän som inte är rädd för att skälla på folk och som kan förhandla sig till det mesta. Min prins kom på sin springare och när vi gick in i legala sammanboendekontoret tillsammans började den rödmosige gubben nervöst pilla sig i håret. Min triumf! Fabio var mycket vänlig och ställde de rätta frågorna och fick också veta att jag måste ha ett intyg från ambassaden om att jag är ogift (Fabio behöver dock inte ha ett sånt intyg från sin ambassad för han har bott här så länge.... jaja, jag orkar inte bli upprörd över det också.) Han fick dessutom veta att jag med detta intyg sen ska gå till ett annat kontor och få det validerat med stämpel. Den informationen hade jag inte fått och jag såg framför mig hur det hade gått om min vän inte hade kommit till undsättning. Jag hade skaffat fram intyget från ambassaden och sen gått tillbaka till kommunen för att få beskedet att intyget även måste valideras....
Så nu återstår bara att skaffa fram ett personbevis från skattemyndigheten, vilket kommer att vara den enklaste etappen i den här följetongen. Därpå måste jag förklara för gubben med det röda nyllet att vi i Sverige inte har några födslobevis, äktenskapsbevis, föräldrars födslobevis, existensbevis mm, utan att vi har ETT ENDA intyg som är personbeviset, vilket man smidigt kan få hemskickat genom ett klick på skärmen. Han kommer inte att tro mig. Men det tar jag då.
På ett sätt var det faktiskt enklare i Italien, trots allt, för kände man rätt person där så fick man det man ville på direkten.
Efter torkan...
Jag har fått en del hintar om att det kanske vore dags att återuppta bloggandet. Jag kan inget annat än hålla med. Jag erkänner att jag tänker varje dag att jag ska skriva, men det kommer inget när jag sätter fingrarna till tangentbordet. Och ändå har jag en hel massa idéer i huvet som jag skulle vilja skriva om. Jag har sett en massa bra och mindre bra filmer på sistone. Jag har lagat en massa goda recept som jag skulle kunna lägga ut. Jag har lite bilder från hösten och vintern. För att inte tala om alla spännande små och stora saker som sker både här hemma och ute i världen och som faktiskt är värda att reflekteras över. Men det är stopp. Det kommer inget. Kanske är det så att det gått så lång tid nu att det känns som att jag måste redogöra för alla blogglösa månader. Men det går ju inte. Men nu har jag iallafall kastat tärningarna. Jag har skrivit ett nytt inlägg! Får se vad som kommer härefter....
Nytt jobb och blommor
Så här fina blommor fick jag igår för att jag har fått nytt jobb:
Jag fick dem av den här fina mannen:
Puss amore!
Jag fick dem av den här fina mannen:
Puss amore!
Bröllopet 6/9
På torsdagen innan bröllopet bjöd Jennys mamma på grillfest hemma hos sig. Alla Jennys och Stefans kompisar fick möjligheten att lära känna varandra och komma i stämning inför den stora dagen. En jättetrevlig kväll och verkligen roligt att redan ha lärt känna varandra innan.
Jenny och jag.
Jenny och Stefan.
Här samlades vi under kyrkan en halvtimme innan bröllopet. Jenny (i mitten), Jenny L (till vänster) och jag som var tärnor, och Paula, Jennys svägerska (till höger). Vi hjälpte till med påklädning och försökte lugna Jenny så gott det gick. Hon skakade som ett asplöv minuterna innan det var dags att kliva in i kyrksalen till Brudmarschen.
Brudens mor. Stolt som en tupp. Här kommer hon med brudbuketten samt tärnornas buketter.
Stundens allvar och alla känslor speglas i mitt ansikte. Jag har på mig min drömklänning från Positano. Och som kronan på verket halsbandet som jag fick av Jenny strax innan vigseln. "Så att du aldrig glömmer den här dagen", sa hon. Hur skulle jag nånsin kunna glömma.
Jenny förs fram till altaret av Roland.
Där framme står Stefan och väntar på sin brud. Så stilig. Så lycklig.
Brudparet framme vid altaret.
Det är en otrolig ära att jag fick vara Jennys brudtärna.
Här får Jenny sin ring.
Herr och fru Berggren.
På kyrktrappan med det pinfärska äktenskapsbeviset i handen. Så glada. Så vackra.
Kyssen.
Fabio och jag på balkongen på Ljunglöfska Slottet där festen hölls på kvällen. Utsikten över Mälaren var fantastisk.
Brudparet vid bordet.
Här leker vi skoleken. Bilden är väldigt representativ för Jenny. Stefan ger ett entydigt svar genom att hålla upp Jennys sko i luften. Jenny vill vara diplomatisk och håller upp bägges skor :)
Jenny med männen i sitt liv.
Kerstins fantastiska tårtor. Den ena en ljuvlig chokladmoussetårta och den andra en fräsch Ösmotårta.
Bröllopsvalsen.
Gumsan du är BÄST!!!
Jenny och jag.
Jenny och Stefan.
Här samlades vi under kyrkan en halvtimme innan bröllopet. Jenny (i mitten), Jenny L (till vänster) och jag som var tärnor, och Paula, Jennys svägerska (till höger). Vi hjälpte till med påklädning och försökte lugna Jenny så gott det gick. Hon skakade som ett asplöv minuterna innan det var dags att kliva in i kyrksalen till Brudmarschen.
Brudens mor. Stolt som en tupp. Här kommer hon med brudbuketten samt tärnornas buketter.
Stundens allvar och alla känslor speglas i mitt ansikte. Jag har på mig min drömklänning från Positano. Och som kronan på verket halsbandet som jag fick av Jenny strax innan vigseln. "Så att du aldrig glömmer den här dagen", sa hon. Hur skulle jag nånsin kunna glömma.
Jenny förs fram till altaret av Roland.
Där framme står Stefan och väntar på sin brud. Så stilig. Så lycklig.
Brudparet framme vid altaret.
Det är en otrolig ära att jag fick vara Jennys brudtärna.
Här får Jenny sin ring.
Herr och fru Berggren.
På kyrktrappan med det pinfärska äktenskapsbeviset i handen. Så glada. Så vackra.
Kyssen.
Fabio och jag på balkongen på Ljunglöfska Slottet där festen hölls på kvällen. Utsikten över Mälaren var fantastisk.
Brudparet vid bordet.
Här leker vi skoleken. Bilden är väldigt representativ för Jenny. Stefan ger ett entydigt svar genom att hålla upp Jennys sko i luften. Jenny vill vara diplomatisk och håller upp bägges skor :)
Jenny med männen i sitt liv.
Kerstins fantastiska tårtor. Den ena en ljuvlig chokladmoussetårta och den andra en fräsch Ösmotårta.
Bröllopsvalsen.
Gumsan du är BÄST!!!
Jennys möhippa 30/8
Det lättaste med hela planeringen av Jennys möhippa var att bestämma var hon skulle kidnappas:
VAR - om inte på Friskis??? Vi gick helt enkelt in mitt under passet och tog henne. Trots att det var sista lördan innan bröllopet, och därmed sista chansen för att det skulle bli nån möhippa, blev hon faktiskt förvånad. Svettig och slutkört förde vi ut henne från jympasalen och sen...
Ögonbindel på. Nu skulle det bli överraskningar!
Först blev det lunch hemma hos Jenny L med kycklingsallad, bröd, ost och frukt. Chocken hade inte riktigt släppt än. Men mest var nog Jenny chockad över att vi inte lät henne duscha innan lunchen.... Stackarn, jag förstår att hon led av detta (gumman, jag försökte få de andra tjejerna att gå med på att låta dig duscha innan lunchen, men jag blev nedröstad).
Efter lunchen var det ögonbindel på igen och vidare mot nya chocker. Vi hade bett den blivande maken packa en väska med kläder för olika situationer. Han hade dock glömt packa ner gummistövlarna. Vi skulle ju ut i skogen. Jenny älskar att gå i skogen :))))
Jenny är glad fast hon ännu inte vet var vi är. Vi andra vet och vi är lockså glada: en lyxig eftermiddag på Sturebadet Haga väntar oss. Jippi!!
Ska vi ut och cykla eller???
Nej vi ska kleta in oss med lera och frottera oss i sköna morgonrockar, bli masserade, bada bastu, simma och dricka smoothie. En underbar eftermiddag för både Jenny och oss andra!
Vart bär det av sedan? Ögonbindeln är på igen och Jenny har ingen aning.
Hemma hos Nina! Här tror jag Jenny pustar ut lite, man vet ju aldrig med möhippor, vad som helst kan hända och lite orolig var hon. Men vi var väldigt snälla mot Jenny. Det pinsammaste som vi lät henne göra var att sätta betyg på gamla pojkvänner samt att måla ett (naken)porträtt av den blivande maken. Resultatet av dessa lekar behåller vi dock för oss själva :)
SKÅL Gumman!
Alla tjejerna i köket. Vi lagade italiensk buffé.
Nu är möhippan över och det blev riktigt lyckat. Ett fint minne för både Jenny och oss tjejkompisar. Nu är det bara en vecka kvar till Dagen D.
VAR - om inte på Friskis??? Vi gick helt enkelt in mitt under passet och tog henne. Trots att det var sista lördan innan bröllopet, och därmed sista chansen för att det skulle bli nån möhippa, blev hon faktiskt förvånad. Svettig och slutkört förde vi ut henne från jympasalen och sen...
Ögonbindel på. Nu skulle det bli överraskningar!
Först blev det lunch hemma hos Jenny L med kycklingsallad, bröd, ost och frukt. Chocken hade inte riktigt släppt än. Men mest var nog Jenny chockad över att vi inte lät henne duscha innan lunchen.... Stackarn, jag förstår att hon led av detta (gumman, jag försökte få de andra tjejerna att gå med på att låta dig duscha innan lunchen, men jag blev nedröstad).
Efter lunchen var det ögonbindel på igen och vidare mot nya chocker. Vi hade bett den blivande maken packa en väska med kläder för olika situationer. Han hade dock glömt packa ner gummistövlarna. Vi skulle ju ut i skogen. Jenny älskar att gå i skogen :))))
Jenny är glad fast hon ännu inte vet var vi är. Vi andra vet och vi är lockså glada: en lyxig eftermiddag på Sturebadet Haga väntar oss. Jippi!!
Ska vi ut och cykla eller???
Nej vi ska kleta in oss med lera och frottera oss i sköna morgonrockar, bli masserade, bada bastu, simma och dricka smoothie. En underbar eftermiddag för både Jenny och oss andra!
Vart bär det av sedan? Ögonbindeln är på igen och Jenny har ingen aning.
Hemma hos Nina! Här tror jag Jenny pustar ut lite, man vet ju aldrig med möhippor, vad som helst kan hända och lite orolig var hon. Men vi var väldigt snälla mot Jenny. Det pinsammaste som vi lät henne göra var att sätta betyg på gamla pojkvänner samt att måla ett (naken)porträtt av den blivande maken. Resultatet av dessa lekar behåller vi dock för oss själva :)
SKÅL Gumman!
Alla tjejerna i köket. Vi lagade italiensk buffé.
Nu är möhippan över och det blev riktigt lyckat. Ett fint minne för både Jenny och oss tjejkompisar. Nu är det bara en vecka kvar till Dagen D.
Bästa semesterbilden
Semester del 2
Andra delen av vår Italiensemester var på Sicilien. Vi hälsade på kompisarna Raffa och Igna som bor i Ragusa på södra delen av ön.
I Ragusa bor drygt 70 000 personer och staden har utsetts till världsarv av UNESCO. Staden ligger högt uppe på en kulle (se bild nedan) och man har en fantastisk utsikt ut över dalarna. Vi bodde dock i familjens sommarhus som låg närmare havet.
Kompisarna Raffa och Fabi.
Det här var skoj!
Här är färjan som tog oss från Reggio Calabria på fastlandet över sundet till Messina. Resan tar bara ca 30 minuter. När vi lämnade hamnen i Reggio var det fullt dagsljus och 30 minuter senare när vi körde iland i Messina var det becksvart. Ganska häftigt med så snabba solnedgångar.
Här är solen på väg ner och månen lyser klart över Messinasundet.
Här ser man den häpnadsväckande utsikten från Ragusa. Staden består av en gammal och en ny del. De båda delarna är helt separata och ser geografiskt ut som två skilda städer. 1693 ödelades nästan hela Ragusa av en jordbävning. När man byggde upp staden igen byggdes två separata "kvarter"; en helt ny del vilken är den del som på senare år har byggts ut och blivit den moderna delen av staden, och en del där man byggde upp igen på den gamla raserade staden. Det är den man ser här ovan på bilden.
Fabio och jag med domkyrkan i bakgrunden. En fantastisk augustikväll. Promenad i de trånga gränderna och på de vackra torgen. Pizza och öl i källarrestaurang med medeltida valv. Glass på torget i den heta och fuktiga natten.
Domkyrkan Duomo di San Giorgio. Imponerande och oerhört vacker. I Ragusa spelades TV-serien Commissario Montalbano in. Alla stadsmiljöer filmades inne i gamla Ragusa medan scenerna vid strandhuset där Montalbano bor är inspelade nere vid havet i Marina di Ragusa.
Kommissarie Montalbano.
Fabio på torget i Siracusa. Även Siracusa har utsetts till världsarv av UNESCO. Staden grundades 733 av grekiska kolonisatörer, med Archia från Korint i spetsen. De kallade sin stad Siraka eller Syraka som betyder "vattenrik"/"kärr" p.g.a. de många vattenflödena och den sumpiga marken. Siracusa erövrades senare av romarna och sedan av Bysans.
En känd personlighet från Siracusa var Archimedes (287-212 fKr), matematiker, astronom och filosof. Archimedes definierade hävstångsprincipen samt den sk "Archimedes princip", dvs vad det är som gör att föremål flyter i vatten.
En annan kändis från Siracusa är Santa Lucia. Enligt legenden kom Lucia från en rik adelsfamilj och hon var trolovad med en ung hednisk man. När Lucias moder blev sjuk i blödarsjuka avgav Lucia kyskhetslöfte och bad till helgonet Sant'Agata att modern skulle bli frisk. När modern tillfrisknade skänkte Lucia alla sina ägodelar till de fattiga och bröt förlovningen med ynglingen. Fästmannen blev givetvis bedrövad och sa att han inte kunde leva utan hennes vackra ögon. Lucia rev då ut sina ögon och gav dem till friaren och sa att hon inte kunde gifta sig med honom eftersom hon var kristen. Ynglinen blev utom sig och anmälde Lucia till stadens konsul eftersom kristendomen var förbjuden. Lucia blev dömd till att arbeta på en bordell men när man skulle föra bort henne gick hon inte att rubba från marken. Då hällde man kokande kåda och olja på henne och tände på men lågorna skadade henne inte. Då dömde man henne till halshuggning. Enligt legenden dog hon dock inte förrän en präst kom och gav henne sista smörjelsen.
En närbild på den vackra domkyrkan i Siracusa.
En närbild på Aretusakällan från den grekiska epoken. Aretusakällan är en sötvattenskälla mitt i den gamla delen av Siracusa. Enligt legenden blev flodguden Alfeo kär i den vackra nymfen Aretusa, som var Artemis trogna tjänarinna. Alfeo försökte på alla sätt förföra Aretusa men hon besvarade inte hans heta känslor. För att undkomma Alfeos våldsamma försök att vinna hennes gunst var hon tvungen att fly till Sicilien där Artemis förvandlade henne till en sötvattenskälla i närheten av Siracusas hamn. Zeus stod dock på Alfeos sida och förvandlade honom till en flod i närheten av Olympen. Denna flod flöt under hav och jord och Alfeo kunde på så sätt nå fram till Aretusa. Legenden säger också att när man offrade djur intill Alfeos flod i Olympen färgades Aretusakällan i Siracusa röd.
Här står jag på strandpromenaden i Siracusa.
Lunch i Siracusa: Grillade räkor och svärdfisk i tomatsås med kapris och oliver.
Ett besök i den arkeologiska parken i Siracusa.
Här står jag framför Dionysois öra, en grotta som är utgrävd ur kalkstensberget. Grottan är 23 meter hög, 5-11 meter bred och 65 meter djup rakt in i berget. Dionysios d.ä. eller Dionysios I utnämnde sig själv till tyrann av Siracusa efter att han och hans mannar hade vunnit tillbaka sin stad efter en invasion av kartagerna. Dionysios underlade sig allteftersom en stor del av de övriga grekiska städerna på Sicilien. Det ska enligt legenden ha varit Dionysios som lät gräva ut grottan vilken användes för att stänga in fångar. Tack vare grottans form kunde man om man stod ovanpå klippan tydligt höra vad fångarna sa nere i grottan. Detta ska Dionysios ha utnyttjat för att få reda på fångarnas hemligheter.
Den grekiska amfiteatern i Siracusa. Med sina 138,60 meter i diameter är den den största grekiska amfiteatern utanför Grekland. Teatern är utgrävd direkt ur berget.
Jag på den grekiska teatern.
Liten källa som rinner ur berget bakom den grekiska teatern. Skönt med lite svalka och skugga i hettan!
På vägen hem från Siracusa stannade vi till i Noto. Liksom Ragusa raserades även Noto i jordbävningen 1693. När staden byggdes upp igen byggdes den helt i barockstil. Basilikan började byggas i början av 1700-talet, i samband med återuppbyggnaden av staden efter jordbävningen. Vid en jordbävning den 13 december 1990 höll basilikan sig upprätt men fick en del skador. Man ville stänga basilikan för renovation men detta genomfördes aldrig. På kvällen den 13 mars 1996 rasade så katedralen. Lyckligtvis kom inga personer till skada eftersom den var stängd vid den tiden på dygnet. 2000 inleddes restaureringsarbetena och den 18 juni 2007 öppnades basilikan på nytt. Vid återuppbyggnaden användes samma material som på 1700-talet, såsom kalkarenit, sandsten och en lokal variant av kalksten, "pietra di Modica". Särskild vikt lades dock vid speciella antiseismiska konstruktioner så att katedralen ska hålla vid en eventuell framtida jordbävning.
Kvällsdopp vid Montalbanos strand :)
Montalbanos hus är det vita med gröna fönsterluckor och altan längst bort på stranden. Kommissarien själv syntes dock inte till. Tyvärr.
Kan man ha det skönare?
Då tyckte jag det blev lite kyligt när solen gick ner. Nu skulle jag gärna byta tillbaka....
På färd norrut mot Palermo genom Siciliens inland. Termometern visade på 37 grader. Inte en levande varelse syntes till.
Öde landskap i eftermiddagshetta.
I hytten på nattfärjan mellan Palermo och Napoli. Trötta men väldigt nöjda efter en fantastisk vecka på Sicilien.
Grillfest hemma hos Fabios familj med vänner, föräldrar och syskon.
Medelåldern var hög.
Napolitanarna är kända för att finna lösningar på alla kniviga situationer. Detta fenomen har till och med ett eget uttryck "l'arte d'arrangiarsi", konsten att klara sig. Den här bilden är beviset.
Aperitivo på motorvägen.
Genomresa i Schweiz igen. Breathtaking.
Fors i Schweiz.
Sista delen av hemresan mellan Como och Bryssel skulle ha tagit ca 8 timmar. Pga kraftig trafik och en olycka i Gotthardstunneln som gjorde att vi var tvungna att åka över passet istället, tog resan 14 timmar. Vi var hemma kl 2 på natten. Morgonen därpå var det bara att stiga upp och packa om väskorna för nästa resa: Till Stockholm för möhippa och bröllop!
I Ragusa bor drygt 70 000 personer och staden har utsetts till världsarv av UNESCO. Staden ligger högt uppe på en kulle (se bild nedan) och man har en fantastisk utsikt ut över dalarna. Vi bodde dock i familjens sommarhus som låg närmare havet.
Kompisarna Raffa och Fabi.
Det här var skoj!
Här är färjan som tog oss från Reggio Calabria på fastlandet över sundet till Messina. Resan tar bara ca 30 minuter. När vi lämnade hamnen i Reggio var det fullt dagsljus och 30 minuter senare när vi körde iland i Messina var det becksvart. Ganska häftigt med så snabba solnedgångar.
Här är solen på väg ner och månen lyser klart över Messinasundet.
Här ser man den häpnadsväckande utsikten från Ragusa. Staden består av en gammal och en ny del. De båda delarna är helt separata och ser geografiskt ut som två skilda städer. 1693 ödelades nästan hela Ragusa av en jordbävning. När man byggde upp staden igen byggdes två separata "kvarter"; en helt ny del vilken är den del som på senare år har byggts ut och blivit den moderna delen av staden, och en del där man byggde upp igen på den gamla raserade staden. Det är den man ser här ovan på bilden.
Fabio och jag med domkyrkan i bakgrunden. En fantastisk augustikväll. Promenad i de trånga gränderna och på de vackra torgen. Pizza och öl i källarrestaurang med medeltida valv. Glass på torget i den heta och fuktiga natten.
Domkyrkan Duomo di San Giorgio. Imponerande och oerhört vacker. I Ragusa spelades TV-serien Commissario Montalbano in. Alla stadsmiljöer filmades inne i gamla Ragusa medan scenerna vid strandhuset där Montalbano bor är inspelade nere vid havet i Marina di Ragusa.
Kommissarie Montalbano.
Fabio på torget i Siracusa. Även Siracusa har utsetts till världsarv av UNESCO. Staden grundades 733 av grekiska kolonisatörer, med Archia från Korint i spetsen. De kallade sin stad Siraka eller Syraka som betyder "vattenrik"/"kärr" p.g.a. de många vattenflödena och den sumpiga marken. Siracusa erövrades senare av romarna och sedan av Bysans.
En känd personlighet från Siracusa var Archimedes (287-212 fKr), matematiker, astronom och filosof. Archimedes definierade hävstångsprincipen samt den sk "Archimedes princip", dvs vad det är som gör att föremål flyter i vatten.
En annan kändis från Siracusa är Santa Lucia. Enligt legenden kom Lucia från en rik adelsfamilj och hon var trolovad med en ung hednisk man. När Lucias moder blev sjuk i blödarsjuka avgav Lucia kyskhetslöfte och bad till helgonet Sant'Agata att modern skulle bli frisk. När modern tillfrisknade skänkte Lucia alla sina ägodelar till de fattiga och bröt förlovningen med ynglingen. Fästmannen blev givetvis bedrövad och sa att han inte kunde leva utan hennes vackra ögon. Lucia rev då ut sina ögon och gav dem till friaren och sa att hon inte kunde gifta sig med honom eftersom hon var kristen. Ynglinen blev utom sig och anmälde Lucia till stadens konsul eftersom kristendomen var förbjuden. Lucia blev dömd till att arbeta på en bordell men när man skulle föra bort henne gick hon inte att rubba från marken. Då hällde man kokande kåda och olja på henne och tände på men lågorna skadade henne inte. Då dömde man henne till halshuggning. Enligt legenden dog hon dock inte förrän en präst kom och gav henne sista smörjelsen.
En närbild på den vackra domkyrkan i Siracusa.
En närbild på Aretusakällan från den grekiska epoken. Aretusakällan är en sötvattenskälla mitt i den gamla delen av Siracusa. Enligt legenden blev flodguden Alfeo kär i den vackra nymfen Aretusa, som var Artemis trogna tjänarinna. Alfeo försökte på alla sätt förföra Aretusa men hon besvarade inte hans heta känslor. För att undkomma Alfeos våldsamma försök att vinna hennes gunst var hon tvungen att fly till Sicilien där Artemis förvandlade henne till en sötvattenskälla i närheten av Siracusas hamn. Zeus stod dock på Alfeos sida och förvandlade honom till en flod i närheten av Olympen. Denna flod flöt under hav och jord och Alfeo kunde på så sätt nå fram till Aretusa. Legenden säger också att när man offrade djur intill Alfeos flod i Olympen färgades Aretusakällan i Siracusa röd.
Här står jag på strandpromenaden i Siracusa.
Lunch i Siracusa: Grillade räkor och svärdfisk i tomatsås med kapris och oliver.
Ett besök i den arkeologiska parken i Siracusa.
Här står jag framför Dionysois öra, en grotta som är utgrävd ur kalkstensberget. Grottan är 23 meter hög, 5-11 meter bred och 65 meter djup rakt in i berget. Dionysios d.ä. eller Dionysios I utnämnde sig själv till tyrann av Siracusa efter att han och hans mannar hade vunnit tillbaka sin stad efter en invasion av kartagerna. Dionysios underlade sig allteftersom en stor del av de övriga grekiska städerna på Sicilien. Det ska enligt legenden ha varit Dionysios som lät gräva ut grottan vilken användes för att stänga in fångar. Tack vare grottans form kunde man om man stod ovanpå klippan tydligt höra vad fångarna sa nere i grottan. Detta ska Dionysios ha utnyttjat för att få reda på fångarnas hemligheter.
Den grekiska amfiteatern i Siracusa. Med sina 138,60 meter i diameter är den den största grekiska amfiteatern utanför Grekland. Teatern är utgrävd direkt ur berget.
Jag på den grekiska teatern.
Liten källa som rinner ur berget bakom den grekiska teatern. Skönt med lite svalka och skugga i hettan!
På vägen hem från Siracusa stannade vi till i Noto. Liksom Ragusa raserades även Noto i jordbävningen 1693. När staden byggdes upp igen byggdes den helt i barockstil. Basilikan började byggas i början av 1700-talet, i samband med återuppbyggnaden av staden efter jordbävningen. Vid en jordbävning den 13 december 1990 höll basilikan sig upprätt men fick en del skador. Man ville stänga basilikan för renovation men detta genomfördes aldrig. På kvällen den 13 mars 1996 rasade så katedralen. Lyckligtvis kom inga personer till skada eftersom den var stängd vid den tiden på dygnet. 2000 inleddes restaureringsarbetena och den 18 juni 2007 öppnades basilikan på nytt. Vid återuppbyggnaden användes samma material som på 1700-talet, såsom kalkarenit, sandsten och en lokal variant av kalksten, "pietra di Modica". Särskild vikt lades dock vid speciella antiseismiska konstruktioner så att katedralen ska hålla vid en eventuell framtida jordbävning.
Kvällsdopp vid Montalbanos strand :)
Montalbanos hus är det vita med gröna fönsterluckor och altan längst bort på stranden. Kommissarien själv syntes dock inte till. Tyvärr.
Kan man ha det skönare?
Då tyckte jag det blev lite kyligt när solen gick ner. Nu skulle jag gärna byta tillbaka....
På färd norrut mot Palermo genom Siciliens inland. Termometern visade på 37 grader. Inte en levande varelse syntes till.
Öde landskap i eftermiddagshetta.
I hytten på nattfärjan mellan Palermo och Napoli. Trötta men väldigt nöjda efter en fantastisk vecka på Sicilien.
Grillfest hemma hos Fabios familj med vänner, föräldrar och syskon.
Medelåldern var hög.
Napolitanarna är kända för att finna lösningar på alla kniviga situationer. Detta fenomen har till och med ett eget uttryck "l'arte d'arrangiarsi", konsten att klara sig. Den här bilden är beviset.
Aperitivo på motorvägen.
Genomresa i Schweiz igen. Breathtaking.
Fors i Schweiz.
Sista delen av hemresan mellan Como och Bryssel skulle ha tagit ca 8 timmar. Pga kraftig trafik och en olycka i Gotthardstunneln som gjorde att vi var tvungna att åka över passet istället, tog resan 14 timmar. Vi var hemma kl 2 på natten. Morgonen därpå var det bara att stiga upp och packa om väskorna för nästa resa: Till Stockholm för möhippa och bröllop!
Vardag igen
Ojojoj vad länge sen det är jag skrev här på bloggen! Och så mycket som har hänt! En månad med semester, möhippa, bröllop..... Håll i hatten för snart kommer en megauppdatering!
Vi är tillbaka i Bryssel nu, och livet är tillbaka i de vanliga spåren. Solen skiner här idag så det känns fint. Idag blir det uppackning av resväskor, städning, handling, cykeltur. Och ikväll ska jag ligga på soffan under filten och se på dvd!! Det är väldigt roligt när det händer spännande och exceptionella saker som resor, bröllop osv. Men vardagen är inte att underskatta!
A +.
Vi är tillbaka i Bryssel nu, och livet är tillbaka i de vanliga spåren. Solen skiner här idag så det känns fint. Idag blir det uppackning av resväskor, städning, handling, cykeltur. Och ikväll ska jag ligga på soffan under filten och se på dvd!! Det är väldigt roligt när det händer spännande och exceptionella saker som resor, bröllop osv. Men vardagen är inte att underskatta!
A +.
Back in old Napoli that's amore!
Nu ar vi tillbaka i Napoli efter en vecka i Ragusa (Sicilien). Vi har badat och solat, dykt och hoppat i vagor, sovit tre timmars eftermiddagslurar, atit fantaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaastisk mat, varit pa vinprovning, besokt en morisk borg, jagat skorpioner pa rummet (ok, en liten liten skorpion, men anda...). Stranden som vi var pa varje dag ar den stranden som Montalbano bor vid i filmerna. Tank va, jag har simmat i samma vatten som Montalbano varje morgon tar en simtur i!! Och jag har ett kort pa mig framfor hans hus ;))
Uppdatering med bilder fran Sicilien kommer inom kort. Nu forsoker jag overleva en forkylning. Jag har vark i hela ansiktet och det sticker i halsen och oronen. Svarmor ar snall som ger mig medicin och vanligt sager at mig att inte sitta i drag. Men nar medicinen smakar banan och draget ar svalkande i 35 graders varme da onskar jag att svarmor vore mer som min egen mamma som ger mig apelsinjuice och glass nar jag ar sjuk och inte tjatar ett endaste dugg.
Uppdatering med bilder fran Sicilien kommer inom kort. Nu forsoker jag overleva en forkylning. Jag har vark i hela ansiktet och det sticker i halsen och oronen. Svarmor ar snall som ger mig medicin och vanligt sager at mig att inte sitta i drag. Men nar medicinen smakar banan och draget ar svalkande i 35 graders varme da onskar jag att svarmor vore mer som min egen mamma som ger mig apelsinjuice och glass nar jag ar sjuk och inte tjatar ett endaste dugg.
Semester!!
Har kommer de forsta semesterbilderna fran resan ner. Har star Fabio och lastar in vaskorna i bilen. Trott efter intensiva veckor pa jobbet men glad att kunna smita ifran jobbet klockan tva pa fredagseftermiddan!
Vi akte genom Schweiz och dar ar naturen sa otroligt vacker. Det ar ett rent noje att aka pa motorvagar som ar kantade med vyer som denna:
Vi sov forsta natten i Basel. Morgonen darpa fortsatte vi nerat. Vi at en pizza till lunch i Locarno vid Lago Maggiore precis innan italienska gransen. Vi kunde varken parkera pa gatan eller kopa glass for vi kom pa att vi bara hade euro... Fabio svor lite over de stela schweizarna som ska halla pa sitt och inte kan anpassa sig till resten av Europa. Jag paminde honom att vi ju fortfarande har kronor i Sverige, och da sa han att vi iallafall ha rokforbud pa restauranger (vilket inte schweizarna har :((( ) I Locarno borjade vi kanna av medelhavsvarmen, det var rejalt svettigt och efter lunchen svalkade jag fotterna i Lago Maggiore:
Vi gjorde ett stopp pa tva natter i Cassine i Piemonte och halsade pa min kompis Laura och hennes familj. Vi gjorde lite sightseeing och akte runt och tittade pa vinodlingar, medeltida palats och vackra stenkyrkor. Det ar sa otroligt vackert dar uppe, sa gront och rent jamfort med sodra Italien. Har star Fabio, Piero och Laura framfor Bollente-kallan pa Piazza della Bollente i Acqui Terme. Acqui ar en gammal kurort med en het kalla mitt i stan. Vattnet som ar valdigt sulfatrikt har en temperatur pa 74,5 grader och rinner ur kallan som ar inbyggd i monumentet pa torget.
Sa har vackert ar det i Pescocostanzo i Abruzzo. En liten by uppe i Appenninerna dar luften ar klar och frisk och husen vitkalkade och pelargonerna valler ut fran fonster och pa trapporna.
Jag i Pescocostanzo bland pelargoner och penséer:
Konstnarsateljé i Pescocostanzo:
Det var forsta delen av resan. Har i Napoli ar det hett och 95 % fuktighet. Vi skar luften med kniv. Nu fortsatter vi soderut mot Sicilien.
Vi akte genom Schweiz och dar ar naturen sa otroligt vacker. Det ar ett rent noje att aka pa motorvagar som ar kantade med vyer som denna:
Vi sov forsta natten i Basel. Morgonen darpa fortsatte vi nerat. Vi at en pizza till lunch i Locarno vid Lago Maggiore precis innan italienska gransen. Vi kunde varken parkera pa gatan eller kopa glass for vi kom pa att vi bara hade euro... Fabio svor lite over de stela schweizarna som ska halla pa sitt och inte kan anpassa sig till resten av Europa. Jag paminde honom att vi ju fortfarande har kronor i Sverige, och da sa han att vi iallafall ha rokforbud pa restauranger (vilket inte schweizarna har :((( ) I Locarno borjade vi kanna av medelhavsvarmen, det var rejalt svettigt och efter lunchen svalkade jag fotterna i Lago Maggiore:
Vi gjorde ett stopp pa tva natter i Cassine i Piemonte och halsade pa min kompis Laura och hennes familj. Vi gjorde lite sightseeing och akte runt och tittade pa vinodlingar, medeltida palats och vackra stenkyrkor. Det ar sa otroligt vackert dar uppe, sa gront och rent jamfort med sodra Italien. Har star Fabio, Piero och Laura framfor Bollente-kallan pa Piazza della Bollente i Acqui Terme. Acqui ar en gammal kurort med en het kalla mitt i stan. Vattnet som ar valdigt sulfatrikt har en temperatur pa 74,5 grader och rinner ur kallan som ar inbyggd i monumentet pa torget.
Sa har vackert ar det i Pescocostanzo i Abruzzo. En liten by uppe i Appenninerna dar luften ar klar och frisk och husen vitkalkade och pelargonerna valler ut fran fonster och pa trapporna.
Jag i Pescocostanzo bland pelargoner och penséer:
Konstnarsateljé i Pescocostanzo:
Det var forsta delen av resan. Har i Napoli ar det hett och 95 % fuktighet. Vi skar luften med kniv. Nu fortsatter vi soderut mot Sicilien.
-1
Imorgon åker vi. Jag längtar som ett barn dan före dopparedan! Jag tror jag har fixat allt nu. Strykit, packat ner kortlek, adapter, telefonladdare....Tog cykeln ner till stan och köpte marmeladgodis som jag ska ge till Laura när vi kommer till henne. Man borde ge bort choklad när man kommer från Belgien, men efter en tågresa+24 timmar i bilen så är den nog inte så kul att få längre.
Att det kan pirra så i magen när man ska resa till ett ställe som man har varit på hundramiljoner gånger redan. Italien har alltid haft den effekten på mig. Pirr i magen. Som att komma hem. Tänk vad många tårar, svordomar, förbannelser som kommit från mig när Italien inte har betett sig som jag tycker att man borde bete sig. Logik, vanligt sunt förnuft, artighet, allas lika värde, byråkrati och stämplar, käringar i snabbköpet som tror de har företräde bara för att de är signore, töntar som tror man är villig bara för att man kommer från samma land som Anita Ekberg.
Men tänk vad underbart det vore om man kunde konsten att leva på samma sätt som italienarna gör. Tänk vad fantastiskt att en italiensk pojke kan säga till sin flicka "titta vad vacker månen är ikväll" eller "ditt leende är mitt solsken" utan att det låter töntigt. Tänk vad fantastiskt att för dem gör det faktiskt skillnad huruvida skinkan de ställer fram på bordet är köpt i butiken i hörnet där de känner ägaren eller på det stora snabbköpet. Tänk vad fantastiskt att gammelmormor som numera är hundra år och inte har alla hästar hemma faktiskt åtnjuter väldigt stor respekt för hon har fostrat elva barn, tvättat, skurat och kokat pasta hela livet och inte en sekund önskat att hon vore någon annan stans.
Fast sen finns det ju väldigt många aspekter av Italien som man inte kan blunda för. Vad händer tex med de gamla som inte har turen att ha några barn som kan ta hand om dem. Vad händer med de arbetslösa som inte har föräldrar som kan försörja dem? Och vad händer med alla unga pojkar som när de står inför valet att knega på en fabrik tolv timmar om dagen för några hundra euro i månaden istället kan välja att jobba för en arbetsgivare där de blir utrustade med motorcykel, mobiltelefon, pistol, samt undan för undan får väldigt mycket status och makt, plus tjänar tio gånger så mycket? Klart de inte väljer fabriken.
Efter dessa reflexioner ska jag gå och lägga ner det sista i väskan...
Att det kan pirra så i magen när man ska resa till ett ställe som man har varit på hundramiljoner gånger redan. Italien har alltid haft den effekten på mig. Pirr i magen. Som att komma hem. Tänk vad många tårar, svordomar, förbannelser som kommit från mig när Italien inte har betett sig som jag tycker att man borde bete sig. Logik, vanligt sunt förnuft, artighet, allas lika värde, byråkrati och stämplar, käringar i snabbköpet som tror de har företräde bara för att de är signore, töntar som tror man är villig bara för att man kommer från samma land som Anita Ekberg.
Men tänk vad underbart det vore om man kunde konsten att leva på samma sätt som italienarna gör. Tänk vad fantastiskt att en italiensk pojke kan säga till sin flicka "titta vad vacker månen är ikväll" eller "ditt leende är mitt solsken" utan att det låter töntigt. Tänk vad fantastiskt att för dem gör det faktiskt skillnad huruvida skinkan de ställer fram på bordet är köpt i butiken i hörnet där de känner ägaren eller på det stora snabbköpet. Tänk vad fantastiskt att gammelmormor som numera är hundra år och inte har alla hästar hemma faktiskt åtnjuter väldigt stor respekt för hon har fostrat elva barn, tvättat, skurat och kokat pasta hela livet och inte en sekund önskat att hon vore någon annan stans.
Fast sen finns det ju väldigt många aspekter av Italien som man inte kan blunda för. Vad händer tex med de gamla som inte har turen att ha några barn som kan ta hand om dem. Vad händer med de arbetslösa som inte har föräldrar som kan försörja dem? Och vad händer med alla unga pojkar som när de står inför valet att knega på en fabrik tolv timmar om dagen för några hundra euro i månaden istället kan välja att jobba för en arbetsgivare där de blir utrustade med motorcykel, mobiltelefon, pistol, samt undan för undan får väldigt mycket status och makt, plus tjänar tio gånger så mycket? Klart de inte väljer fabriken.
Efter dessa reflexioner ska jag gå och lägga ner det sista i väskan...
Cykeltur + packning
Här är min nya fina cykel! En traditionell modell med cykelkorg och 6 växlar. Vi hade bestämt att på lördagen skulle vi vara lite busiga och strunta i att göra allt det som vi annars alltid "måste" göra på lördagar, dvs handla mat, lämna skjortor på kemtvätten, åka runt till olika affärer och fixa en massa andra praktiska saker. Istället skulle vi ta cyklarna och sticka iväg på en utflykt. Först skulle vi "bara" åka och köpa en hjälm, pump och lite andra cykelprylar som vi inte fick tag i på fredagkvällen när vi köpte cykeln. Så vi åkte till Decathlon och när vi ändå var där skulle vi "bara" passa på att besöka en italiensk mataffär som ligger i samma område. Vilken affär! De hade allt som man saknar från Italien: pasta De Cecco (och jag hittade de där stoooora farfalle som jag inte hittar i Barillas sortiment), sughi Saclà, piadine, taralli, tonno Rio Mare, mentine Fondenti, saponette Marsiglia... För att inte tala om chark- och ostdisken. Vi köpte lite salame Milano, prosciutto San Daniele och prosciutto alla brace. Samt ett par mozzarelle campane. Och ett par riktigt fina ciabatte och en pagnottina med soltorkade tomater. Mums. Så när vi var klara med alla inköp som vi inte skulle göra på lördagen var klockan sex. Och eftersom vi hade bestämt att vi skulle gå på bio på kvällen hann vi inte med någon cykeltur...
Men det blev cykeltur på söndan istället. Vi cyklade hem till Valentina och fikade med några andra kompisar och alla deras barn. Där var totalt 6 ungar (+ en i magen). Bara en av dessa var en pojke, och honom dribblade tjejerna lätt bort. De är söta de där små italienska flickorna. Brunt lockigt hår och sådär självklart nonchalanta.
Fabio på cyklen.
Här har vi börjat packningen för semestern. Fabio sa till mig att eftersom vi ska bila den här gången så gör det inget om jag tar med mig lite för mycket kläder. Jag tog honom på orden. Det är ju så jobbigt när man måste hålla sig under 20 kilo, det är ju så svårt att veta vad man kommer att vara på för humör och om man kommer vilja ha den eller den kjolen. Så jag packade ner käder för alla humörsvängningar. Två stora trunkar med kläder samt en trolley med skor och två neccessärer. Men så ska vi ju vara borta i tre veckor också.
Längtar jag efter nu....
1. Doften av bränd jord, het fuktig luft och salt hav
2. Sen kväll på terrassen och se månbelyst Vesuvius tvärs över bukten med lanternblinkande båtar emellan
3. Pizza på Pizzeria Brandi med röda rosor på borden och mandolinklinkande trubadur
4. Vespor i natten
5. Svettfuktig hud direkt efter duschen
6. Kvällspromenad på stranden
7. Iskall vattenmelon
8. Sicilianska cannoli
9. Limoncello i isat glas efter en sen middag
10. Bli kysst under månen av en mycket speciell man...
2. Sen kväll på terrassen och se månbelyst Vesuvius tvärs över bukten med lanternblinkande båtar emellan
3. Pizza på Pizzeria Brandi med röda rosor på borden och mandolinklinkande trubadur
4. Vespor i natten
5. Svettfuktig hud direkt efter duschen
6. Kvällspromenad på stranden
7. Iskall vattenmelon
8. Sicilianska cannoli
9. Limoncello i isat glas efter en sen middag
10. Bli kysst under månen av en mycket speciell man...
Kissande symboler
Nu har jag rett ut begreppen lite efter att ha fått en fråga i en kommentar till bloggen häromdan. Det finns alltså två kissande statyer i Bryssel. Den mest kända är ju denna:
Manneken Pis. Som på flamländska betyder kort och gott "liten man kissar". Det finns många legender om vad den lille pojken egentligen symboliserar och det är nog omöjligt att få veta sanningen. En vanlig historia är att en pappa besökte Bryssel med sin lille son. Pojken sprang bort sig varpå pappan oroligt letade överallt. Till slut hittade han sin pojk kissande i ett gathörn. Han ska då ha blivit så glad över att ha återfunnit sonen att han lät resa en staty av tacksamhet till de lokala stadsborna som hjälpte till att leta reda på pojken.
En annan legend är att Bryssel på 1300-talet blev attackerad av fiender som ville erövra staden. Fienderna placerade bomber och kanoner på stadsmurarna och staden skulle ha satts i lågor om det inte varit för en liten finurlig pojke som ställde sig att kissa på stubinerna så att de inte kunde fatta eld.
En staty av en kissande pojke har troligtvis stått i detta gathörn sedan 1300-talet, då huggen i sten. Men på 1600-talet ersattes den av en bronsstaty efter att den ursprungliga blev stulen. Dagens staty är en kopia av denna bronsstaty som även den blev stulen på 60-talet.
Den andra kissande statyn är Jeanneke Pis, som är en modernare staty. Den restes 1987 och utgör en kvinnlig motpart i jämlikhetens namn. Bakom denna staty verkar det inte finnas några speciella legender utan dess enda syfte förefaller vara att underhålla förbipasserande.
Det finns även en liggande staty på Grand Place som föreställer en kvinna. Denna staty ska ha magiska krafter; om en ogift kvinna rör vid den kommer hon inom en snar framtid att bli gift.
Manneken Pis. Som på flamländska betyder kort och gott "liten man kissar". Det finns många legender om vad den lille pojken egentligen symboliserar och det är nog omöjligt att få veta sanningen. En vanlig historia är att en pappa besökte Bryssel med sin lille son. Pojken sprang bort sig varpå pappan oroligt letade överallt. Till slut hittade han sin pojk kissande i ett gathörn. Han ska då ha blivit så glad över att ha återfunnit sonen att han lät resa en staty av tacksamhet till de lokala stadsborna som hjälpte till att leta reda på pojken.
En annan legend är att Bryssel på 1300-talet blev attackerad av fiender som ville erövra staden. Fienderna placerade bomber och kanoner på stadsmurarna och staden skulle ha satts i lågor om det inte varit för en liten finurlig pojke som ställde sig att kissa på stubinerna så att de inte kunde fatta eld.
En staty av en kissande pojke har troligtvis stått i detta gathörn sedan 1300-talet, då huggen i sten. Men på 1600-talet ersattes den av en bronsstaty efter att den ursprungliga blev stulen. Dagens staty är en kopia av denna bronsstaty som även den blev stulen på 60-talet.
Den andra kissande statyn är Jeanneke Pis, som är en modernare staty. Den restes 1987 och utgör en kvinnlig motpart i jämlikhetens namn. Bakom denna staty verkar det inte finnas några speciella legender utan dess enda syfte förefaller vara att underhålla förbipasserande.
Det finns även en liggande staty på Grand Place som föreställer en kvinna. Denna staty ska ha magiska krafter; om en ogift kvinna rör vid den kommer hon inom en snar framtid att bli gift.
Snäckor i sanden
Här är resultatet av snäckorna vi plockade på stranden i Renesse
Fint besök
Nu är mamma här. Igår eftermiddag blev det kortspel och rosévin här hemma och på kvällen lagade jag lite pasta (min supergoda egenkomponerade variant med räkor, avokado, vitlök, tomat, mozzarella, rucola, basilika och mynta - man kan inte sluta äta!!) och till det hade vi mer rosévin. En väldigt trevlig kväll!
Idag ska vi åka ner på stan och titta lite. Måste ju visa mamma Manneken Pis, Grand Place, pralinbutikerna mm.
Idag ska vi åka ner på stan och titta lite. Måste ju visa mamma Manneken Pis, Grand Place, pralinbutikerna mm.
Dagens fångst
Dagens shopping i Wijnghem gav strålande resultat. Här i Belgien fungerar det så, fick jag lära mig idag av experterna, tre 15-åriga mycket shoppingmedvetna tjejer, att rean börjar i början av juli och pågår i en månad. Efter en vecka inträffar den "första sänkningen". Priserna sänks ett steg. Och folk blir ännu galnare. Efter två veckor är det den "andra sänkningen" och folk river och sliter ännu mer i varorna. Sista veckan skänker de mer eller mindre bort varorna. Hysteri utbryter. Men alla vågar inte ha is i magen och vänta till sista veckan så redan nu efter två sänkningar var det ganska utplockat. Dock gjorde jag några kap idag.
Vanliga blåa jeans. Det var på tiden. Varje gång jag böjde mig ner sa det ritsch i de gamla och hålet revs upp ännu mer i baken. Tyvärr hittade jag inte samma modell, för de var grymt sköna. Men dessa är samma märke men en annan modell. Jag tyckte de satt bra direkt och det brukar vara ett bra tecken. Känns de inte 100 direkt när man får på sig dem kommer de knappast sitta bättre senare.
Den här söta korallfärgade toppen var nersatt 30 %. Ett kap! Och passar jättefint till de vita jeansen som jag också hittade:
50 %. Då har man inte råd att låta bli. Jag har inte ägt ett par vita jeans på över 15 år men det är väldigt snyggt så jag slog till.
Vanliga blåa jeans. Det var på tiden. Varje gång jag böjde mig ner sa det ritsch i de gamla och hålet revs upp ännu mer i baken. Tyvärr hittade jag inte samma modell, för de var grymt sköna. Men dessa är samma märke men en annan modell. Jag tyckte de satt bra direkt och det brukar vara ett bra tecken. Känns de inte 100 direkt när man får på sig dem kommer de knappast sitta bättre senare.
Den här söta korallfärgade toppen var nersatt 30 %. Ett kap! Och passar jättefint till de vita jeansen som jag också hittade:
50 %. Då har man inte råd att låta bli. Jag har inte ägt ett par vita jeans på över 15 år men det är väldigt snyggt så jag slog till.
