fragolina

Igår kväll kom nyheten. Eluana Englaro är död. Nyheten splittrar världen i två läger. Vi som inte styrs av religiösa övertygelser, utan bara av hjärtat, vi tänker "Äntligen får Eluana vila, och äntligen får hennes familj sörja". Och vi förbluffas över hur omänsklig den katolska kyrkan kan vara i sin strävan att vara den mänskligaste av alla. Allt liv är heligt. Bara Gud kan bestämma vem som får leva, hur länge och under vilka förhållanden.

Nyheten kom kl 20.10, mitt under ordinarie nyhetssändning på Rai 1. Just i den stunden satt senaten i diskussioner om ett lagförslag som skulle hindra genomförandet av det dombeslut som apellationsrätten i Milano fattade i juli 2008 om att upphöra den livsuppehållande behandlingen av Eluana om hennes vegetativa tillstånd bevisligen var oåterkalleligt.

Efter 17 år i koma avbryter man den 6 februari näringstillförseln till Eluana. Men Berlusconi ställer sig emot beslutet och parlamentet får bråttom att utarbeta det lagförslag som ska göra åtgärden olaglig. Men de hann inte. Dödsbeskedet kom tidigare än väntat. Nu följer obduktioner och häxjakter för att utreda om dödsfallet inträffade pga att man avbröt näringstillförseln, eller pga "andra orsaker". Man vill så gärna hitta en syndabock. Jag hoppas bara innerligt att de inte försöker göra Eluanas pappa till den skyldige. Han har väl lidit tillräckligt?

Vatikanens kommentar till dödsbudet var "Må Herren förlåta och ta emot även de som gjort detta". Jag undrar bara hur långt man får driva principfrågor i sin övertygelse att vara Guds sändebud på jorden. 17 år i koma. Vad vet vi om vad en människa som ligger i koma känner och uppfattar. Förmodligen ingenting, men vet vi säkert? Och om Eluana mot förmodan en dag skulle ha slagit upp sina ögon igen, vilket liv skulle hon ha fått då? Om det var din egen dotter, skulle du fortfarande anse att det var Guds vilja att hennes hjärta hölls igång med maskiner?

Sov gott Eluana.